Järnet

Av Karin Monié

Lövstabruk, eller med en äldre stavning Leufsta bruk, är ett gammalt järnbruk med rötter i medeltiden. Platsen var i äldsta tid ett bondebruk vid Risforsån som 1596 övergick i kronans ägo. Verksamheten växte snart över bondebrukets gränser. Lövsta är bara ett i raden av järnbruk i norra Uppland med en lång historia. Förutsättningen för den norduppländska järnhanteringen var förutom malmen i framför allt Dannemora gruva den flacka skog- och vattenrika naturen, som snart kunde utnyttjas i den begynnande bruksnäringen.

Under 1600-talet utvecklades i Lövstabruk liksom i en rad av de uppländska bruken en industriell stordrift med stångsjärnsproduktion året runt. Utvecklingen skiljer sig därmed från mönstret i den övriga Bergslagen, där bergsmän arbetade säsongsvis.
1615 hade anläggningen i Lövstabruk fyra masugnar, fem stångjärnshammare och en grovsmedja.

1626 övertogs bruket som arrende av Willem de Besche från Liège och följande år av hans kompanjon Louis De Geer, båda valloner födda i Liège. 1643 övertog Louis De Geer ägandeskapet. Lövsta ingick då i ett större komplex omfattande även Gimo och Österby. Också Forsmarks bruk kom att ingå i kontraktet. I Forsmark framställdes kanonkulor medan Lövstabruk främst gjorde stångjärn av grova dimensioner för exportmarknaden. Järnet fraktades sjövägen, från 1700-talet först från lagringsplatsen i järnmagasinet i Ängskär vid Hållnäskusten, därifrån på pråmar till Öregrund för omlastning, vidare till järnvågen i Stockholm och därifrån vidare till Hull i England, för vidare transport till Sheffield.

Framställningen av järnet effektuerades av ny teknik från kontinenten. Invandrade valloner utvecklade smidet och kolframställningen. Träkolet var jämte vattnet de nödvändiga energikällorna. Termerna vallonsmide och resmila borgade för kvalitet och effektivitet. I skogarna runt Lövstabruk som idag bitvis är illa sargade av skogsindustrins härjningar var kolmilorna många. Vattnet kom via Risforsån från det stora myrmarksområdet Florarna och sjöarna intill.

Masugn och kolupplag. Detalj ur vy över bruket ca 1660. Okänd konstnär.

Masugn och kolupplag. Detalj ur vy över bruket ca 1660. Okänd konstnär. (ur Marie Nisser, ”Hyttdrift och stångjärnssmide”)

Två stora målningar i Lövstabruks herrgård ger en bild av hur 1600-talsbruket såg ut. Den ena är en panoramabild från omkring år 1660 som både ger en uppfattning om brukets utbredning och de enskilda byggnaderna. Konstnären är okänd. Den andra är från ca 1700 och visar bruket så som det såg ut före den katastrof som inträffade år 1719, då hela anläggningen brändes av ryssarna i deras härjningar på den svenska östkusten.

Smedjorna vid övre bruksdammen. Detalj av bruksvy av okänd konstnär ca 1700.

Smedjorna vid övre bruksdammen. Detalj av bruksvy av okänd konstnär ca 1700. (ur Marie Nisser, ”Hyttdrift och stångjärnssmide”)

Bruket återuppbyggdes snabbt och fick redan under 1700-talets första hälft det utseende det fortfarande har. Lövsta blev landets största järnbruk. Med den teknik som vallonerna införde, vallonsmidet, framställdes ett högkvalitativt stångjärn. Stångjärnet, stämplat L med ett noga placerat uttag i bokstaven och stämpeln LEUFSTA SWEDEN, blev landets viktigaste exportprodukt för en lång tid framöver. På 1800-talet infördes Lancashiresmide efter engelsk förebild.

Smedja och smeder vid övre bruksdammen. 1860-tal.

Smedja och smeder vid övre bruksdammen. 1860-tal. (ur Marie Nisser, ”Hyttdrift och stångjärnssmide”)

Bruksdriften förblev i familjen de Geers ägo tills den upphörde och den sista smedjan revs 1926. Industriminnen från brukets storhetstid saknas idag, bortsett från en klensmedja och några andra byggnader som var till för internt bruk.

Litteratur:
Erik Wilhelm Dahlgren, Louis De Geer, 1587–1652: hans lif och verk. Stockholm 1923
Chris Evans och Göran Rydén, Baltic iron in the Atlantic world in the eighteenth century. Leiden 2007
Marie Nisser, ”Hyttdrift och stångjärnssmide” i Ann-Charlotte Ljungholm, red., Lövstabruk. Ej sin like i hela riket. Stockholm 2011
Jonas M Nordin, ”Guldkusten: slaveriet och det svenska järnet”. I Lotta Fernstål et al, Sverige i tiden – Historier om ett levande land. Historiska museet 2015
Gösta Selling, ”De tre herrgårdarna på Leufsta”. Årsboken Uppland 1980