Järnet

Av Karin Monié

Lövstabruk, eller med en äldre stavning Leufsta bruk, är ett gammalt järnbruk med rötter i medeltiden. Det var i äldsta tid ett bondebruk vid Risforsån, som 1596 övergick
i kronans ägo. Verksamheten växte snart över bondebrukets gränser. Lövstabruk är ett i raden av järnbruk i norra Uppland med en lång historia. Förutsättningen för den norduppländska järnhanteringen var, förutom malmen i framför allt Dannemora gruva, den flacka skog- och vattenrika naturen. Skogen gav kol till masugnar och smedjor. Det forsande vattnet drev vattenhjul, som i sin tur drev hammare i smedjorna.

Under 1600-talet utvecklades i Lövstabruk, liksom i en rad av de uppländska bruken, en industriell stordrift med stångjärnsproduktion året runt. Verksamheten skiljer sig därmed från mönstret i Bergslagen, där bergsmän arbetade säsongsvis. Redan 1615 hade anläggningen i Lövstabruk fyra masugnar, fem stångjärnshammare och en grovsmedja.

_DSC4652 ea Järnet

Masugnen vid Övre dammen på en målning från sekelskiftet 1700. Lövstabruks herrgård. foto: Gabriel Hildebrand, 2015.

År 1626 övertogs bruket som arrende av Willem de Besche (1573–1629) och följande år inträdde Louis De Geer (1587–1652) som hans kompanjon. Båda var valloner födda i Liège. Något senare, 1643, övertog Louis De Geer ägandet. Lövstabruk ingick då i ett större komplex, som även omfattade Gimo och Österbybruk. Också Forsmarks bruk kom att ingå i kontraktet. I Forsmark framställdes kanonkulor, medan Lövstabruk främst gjorde stångjärn av grova dimensioner för exportmarknaden. Järnet fraktades sjövägen, från 1700-talet först från lagringsplatsen i järnmagasinet i Ängskär vid Hållnäskusten, på pråmar till Öregrund för omlastning, sedan vidare till järnvågen i Stockholm, varefter det skeppades till Hull i England, för vidare transport till Sheffield.

Framställningen av järnet effektuerades av ny teknik från kontinenten. Invandrade valloner utvecklade nämligen smidet och kolframställningen. Träkolet och det rinnande vattnet var de nödvändiga energikällorna. Termerna vallonsmide och resmila borgade för kvalitet och effektivitet. I skogarna runt Lövstabruk var kolmilorna många. Vattnet kom via Risforsån från det stora myrmarksområdet Florarna och sjöarna intill.

_DSC4654 detalj Järnet

Smedjan vid Övre dammen på en målning från sekelskiftet 1700. Lövstabruks herrgård. foto: Gabriel Hildebrand, 2015.

Två stora målningar i Lövstabruks herrgård ger en bild av hur 1600-talsbruket såg ut. Den ena är en panoramabild från omkring år 1660, som både ger en uppfattning om brukets utbredning och de enskilda byggnaderna. Konstnären är okänd. Den andra är från runt 1700 och visar bruket så som det såg ut före den katastrof som inträffade år 1719, då anläggningen brändes av ryssarna under deras härjningar på den svenska östkusten.

Bruket återuppbyggdes snabbt och fick redan under 1700-talets första hälft det utseende
som ännu består. Lövstabruk blev landets största järnbruk. Med den teknik som vallonerna införde, vallonsmidet, framställdes ett högkvalitativt stångjärn. Stångjärnet, stämplat L med ett noga placerat uttag i bokstaven och stämpeln leufsta sweden, blev landets viktigaste exportprodukt för en lång tid framöver. På 1800-talet infördes
Lancashiresmide efter engelsk förebild.

_DSC8088 Järnet

Del av stångjärn från Lövstabruk med brukets järnstämpel. foto: Gabriel Hildebrand, 2018.

Bruksdriften förblev i familjen de Geers ägo till 1917, då verksamheten såldes till Gimo-Österby Bruks AB. Bruket drevs sedan fram till 1926. Då lades produktionen ned och merparten av byggnaderna för driften revs. Industriminnen från brukets storhetstid saknas idag, bortsett från en klensmedja och några andra byggnader.

DIG012271 ea Järnet

Skrank till ätten de Geers gravkor i Uppsala domkyrka, smitt av stångjärn från Strömsbergs och Ullfors bruk, vilka ägdes av Lövstabruk. foto: Olle Norling, Upplandsmuseet.