Miljö från 1700-talet

Av Karin Monié

Stadsplanen i Lövstabruk är strängt utformad. Det är inte obefogat att använda denna term. Närmast spikrakt genom bruket går den långa Stora gatan i vardera änden avgränsad av likadana grindar. Kommer man söderifrån har man den stora parken, herrgården och ekonomibyggnaderna koncentrerade längs högra sidan avgränsade av höga smidesstaket. På den vänstra ligger bostäderna, kyrkan, den gamla brukshandeln, värdshuset, brukskontoret och förvaltarbostaden som på senare tid länge också rymde postkontoret. Direkt invid grindarna finns västergående tvärgator, Södra och Norra gatan. Mitt på Stora gatan, vid kyrkan och värdshuset, finns också två tvärgator, den ena med namnet Västra gatan den andra namnlös. Tvärgatorna förbinder Stora gatan med den betydligt enklare parallella Fägatan, den smala vägen för folk och fä.

Stora gatan för några decennier sedan - Bild från upplandia.se

Stora gatan för några decennier sedan –
Bild från upplandia.se

Miljön är i sin helhet starkt präglad av 1700-talet.  Efter rysshärjningarna i samband med det stora nordiska kriget låg det gamla Lövsta i ruiner men byggdes snabbt upp från grunden. Det gamla orangeriet i herrgårdsparken hade åtminstone delvis överlevt branden. Parken längs Stora gatans östra del visar ännu idag på den vikt brukets makthavande har tillmätt hortikulturen.
Återuppbyggnaden följde i stort den gamla planen med den skillnaden att husen nu fick sina långsidor mot gatan. De byggdes i timmer och försågs med gul puts vilket gav dem den färg som håller samman hela bruksbilden.
Kyrkan återuppbyggdes mycket snabbt. Redan mindre är ett årtionde efter den stora förödelsen kunde den praktfulla orgeln byggd av Johan Niclas Cahman invigas. Det stramt vackra kyrkorummet används ofta för konserter.
I kyrkan finns den gamla skambänken väl bevarad till vänster vid ingången. En bänk med högt gråblåmålat galler. Den var i användning för mindre än hundra år sedan.
På högra sidan från stora ingången räknat finns ett bänkkvarter riktat mot predikstolen på vänster sida. Kvarteret brukar benämnas ”smedskvarteret” (smederna var förmodat lomhörda) men riktningen speglar mer en calvinistisk övertygelse om ordets betydelse i gudstjänsten.
Herrgården byggdes upp på den gamlas grund. Den uppfördes i tegel i karolinsk stil med spånklätt säteritak. Huvudfasaden vetter mot öster och vänder sig alltså intressant nog bort från den stora bruksgatan och mot den smala spikraka väg som för till Sälsjön och stugorna där. Fasaden mot parken pryds av ätten de Geers stora vapen buret av två lejon.
Arkitektens namn är inte känt.
Under 1760-talet anlitades arkitekten Jean-Eric Rehn för arbetet med herrgården. Han ritade de båda kvadratiska paviljongerna invid vattnet, som rymmer det gamla biblioteket och naturaliekabinettet. Han ritade också den eleganta matsalen i herrgården och volièren (fågelhuset) i parken.
Herrgården rymmer också sevärd bildkonst. Dit hör samlingen av porträtt av familjen de Geer i herrgårdens matsal, en kopia av David Klöcker Ehrenstrahls enorma älg från 1680-talet och en samling bruksbilder.

Herrgårdens matsal - Bild från Ann-Charlotte Ljungholm, red.

Herrgårdens matsal
– Bild från Ann-Charlotte Ljungholm, red.

Under 1800-talets industriella högkonjunktur genomfördes en rad förändringar i miljön på herrgården och i bruksmiljön i övrigt. Arkitekten Isac Gustaf Clason ritade om Stora magasinet i holländsk renässans, ett nytt hus till brukskassören (nuvarande värdshuset) och inredde två biblioteksrum i herrgården. Det ena för att rymma Carl de Geers geografiska samlingar.
Under denna tid fick herrgårdsparken en 1800-talsprägel som utvecklades av Olof Strindberg, med titeln trädgårdsdirektör och bror till författaren August Strindberg. Den var mycket populär inte minst för sin blomsterprakt och vårdades väl fram till första världskrigets utbrott och baron Carl de Geers död. Den nygotiska klockstapeln i parken mitt emot kyrkan uppfördes på 1870-talet.
På 1960-talet restaurerades parken i klassicistisk stil av landskapsarkitekten Walter Bauer, som tog fasta på formspråket från 1760-talet och gav parken det utseende den har idag.
I parken finns flera konstverk som erinrar om järnframställningens betydelse, bland dem Herta Hillfons ”Hyllning till vallonerna” från 1969.

Trädgårdsmästare Olof Strindberg med anställda. - Bild från avhandling av Josephina Wesström Juhlin

Trädgårdsmästare Olof Strindberg med anställda.
– Bild från avhandling av Josephina Wesström Juhlin

Litteratur
Mikael Ahlund, ”Bildkonsten på herrgården”. I Ann-Charlotte Ljungholm, red., Lövstabruk – ej sin like i hela riket. Stiftelsen Leufsta 2011
—, ”Svenska bruksbilder under 1700-talet”. I Vallonerna. Stiftelsen Leufstabruks utställningskatalog nr 3. 1996
Karl Johan Eklund, ”Husen och miljön”. I Ann-Charlotte Ljungholm, red., Lövstabruk – ej sin like i hela riket. Stiftelsen Leufsta 2011
Viveka Hoff, ”Gammalt och nytt i barockparken”. I Ann-Charlotte Ljungholm, red., Lövstabruk – ej sin like i hela riket. Stiftelsen Leufsta 2011
Walter Bauer, Leufsta bruk: trädgårdens restaurering. Föreningen för dendrologi och parkvård, 1976