Rysshärjningarna i Leufsta 1719

Av Erik Hamberg

Sommaren 1719 riktade Ryssland ett omfattande anfall mot den svenska östersjökusten. Den 11 juli siktades en stor flottstyrka vid Söderarm och man befarade ett större angrepp mot Stockholm, vilket även var de ryska styrkornas avsikt. Den ryska kontingenten bestod av 132 galärer, dvs. roddfartyg, och ett hundratal så kallade skärbåtar, dvs. mindre galärer. Totalt ingick hela 26.000 man i den fientliga truppen.

Victor Perrot: Rysk Galär vid Granhamn

Något anfall mot Stockholm utfördes dock aldrig. De framstötar som gjordes kunde avfärdas av svensk trupp. I stället delade den ryska styrkan upp sig. Den södra kontingenten, som leddes av generalamiralen Fjodor Apraxin brände och härjade ända ned till Nyköping, medan den norra styrkan utan framgång försökte erövra Gävle. På sin väg dit och därifrån brändes kustsamhällen som Östhammar, Öregrund och Norrtälje samt ett stort antal mindre byar. Angreppen skedde under ledning av den irländskfödde amiralen Peter de Lacy, som var i rysk tjänst.

Men de ryska styrkorna nöjde sig inte med detta. Genom att utnyttja den militära svaghet som uppstått efter Karl XII:s död kunde de göra åtskilliga räder långt in i Roslagen. Syftet var att ytterligare försvaga Sverige och förstöra den svenska infrastrukturen genom att bland annat slå till mot de betydelsefulla uppländska bruken.

De svenska militära styrkorna var svaga och man försökte försvara sig med hjälp av allmogeuppbåd, som dock saknade stridserfarenhet och effektiv beväpning. Men svenska reträtter skedde även på grund av dåligt ledarskap och feghet hos svenska officerare.

Den ryska strategin gick ut på att med artilleribeskjutning från havet förmå de bybor som höll vakt vid kusten att fly inåt landet. Därefter landsattes kosacker till häst, vilka följdes av trupp i mindre och större grupper. Det ryska anfallet mot Leufsta kom norrifrån.

Efter att ha tagit sig i land vid Fagerviken fortsatte ryska styrkor inåt land och skövlade snart samhällen som Grönö, Skärplinge och Försäter. Den sista svenska posteringen före Leufsta, vid Sillbo, fick snabbt överges, varefter vägen mot Leufsta låg helt öppen för de fientliga trupperna, som för dessa operationer inledningsvis bestod av 2.600 man. Det svenska försvaret i Leufsta utgjordes av drygt 800 enkelt beväpnade bönder ur allmogen, 92 man ur Livregementets Roslagskompani och 95 livdragoner under befäl av överste Jacob Lillieström, vilka kom från Norrtälje till Leufsta den 24 juli. Vidare fanns det 300 dragoner från Ingermanland och Karelen, ledda av generalmajor Fabian Zöge, vilka dragit sig tillbaka från Forsmark. Befälet övertogs nu av Zöge. Denne avvisade de reservtrupper som fanns i Österby, eftersom han ansåg sig ha tillräckliga trupper till förfogande. Men Zöge hade, liksom i Forsmark en vecka tidigare, inte förberett försvaret av Leufsta ordentligt. När han insåg det allvarliga läget fick han ”kalla fötter” och försökte sjukskriva sig, vilket fältskären Weise inte gick med på eftersom Zöge befanns fullt frisk.

När det ryska anfallet skedde mot Leufsta från tre håll lördagen den 25 juli 1719 bjöd inte de svenska styrkorna på något större motstånd. Herrgården antändes tidigt och snart även hela byn med 50 bruksstugor, brukskyrkan, klockstapeln, hospitalet och nära 2.000 tunnor spannmål. Den svenska reträtten skedde så snabbt att inte heller brukskassan, med 10.768 daler, kunde räddas. Enligt ryska rapporter uppgick de svenska förlusterna till 30 man, medan endast en handfull ryssar fick sätta livet till.

Zöge retirerade till Österby och Dannemora, men dit kom inte fienden, som i stället drog sig tillbaka. Hillebola bruk skonades också och Gimo undgick förstörelse. Vid Skebo bruk lyckades inspektorn Georg Svebilius skrämma fienden på flykten; han blev sedan inspektor i Leufsta.

I Leufsta lyckades man, sedan fienden dragit sig tillbaka, rädda två smedjor, masugnarna, det stora stallet och sex smedsstugor. Generalmajor Zöge avsattes och dömdes till 3.000 daler i böter samt fängelse. Det ryska angreppet mot Roslagen avslutades den 19 augusti, när Norrtälje lades i aska.

Herrgården i Leufsta cirka 1700 – detalj av oljemålning i herrgården. Foto: författaren.

Litteratur:
Lars Hillström, ”När ryssen härjade nästan ända till Gävle”, Gefle Dagblad 7/8 2013.
Sven Sjöberg, Rysshärjningar i Roslagen. Stockholm 1981.
Alf Åberg, ”De ryska härjningarna 1719”, Den svenska historien, 5. Stockholm 1967.

Annonser