Lövstabruks historia

I skogarna i norra uppland ligger Lövstabruk, ett av de många brukssamhällen som
från 1500-talet och framåt anlades för att bearbeta den järnmalm som bröts i Dannemora eller i någon annan gruva. Av malmen, som först smältes i masugnar, framställdes i smedjorna hantverksmässigt stångjärn, ett järn av mycket hög kvalité,
som var eftertraktat framförallt i England. Stångjärnet blev därför en viktig exportvara och bidrog i hög grad till att förbättra bygdens och landets ekonomi.

Runt masugn och smedja byggdes bostadshus och uthus för smeder, masugnsarbetare, tjänstemän och för alla andra som krävdes för produktion och dagligt liv i bruket. Ägaren, brukspatronen, från 1643 alla med efternamnet De Geer, bodde också i bruket i en herrgård omgiven av en stor park, på avstånd från den övriga bebyggelsen, men ändå mitt i bruket.

Lövstabruk fick sin nuvarande form efter rysshärjningarna 1719. Det är en stadsliknande miljö med raka gator, fyrsidiga kvarter, prydliga bostadshus, några monumentala byggnader mitt i bruket, en herrgård på andra sidan dammen och en rad stiliga ekonomibyggnader i anslutning till herrgården. Och i den välbevarade kyrkan finns en lika välbevarad orgel, byggd av Johan Niclas Cahman 1728. Det är en välordnad, prydlig och stämningsfull miljö som vittnar om omsorg och omtanke, men också om en uttalad patriarkal struktur.

År 1926 markerar slutet på en epok. Då lades verksamheten ned i Lövstabruk. Det hantverksmässigt tillverkade järnet hade kommit att konkurreras ut av industriell stordrift. Smedjorna och verksbyggnader revs och Lövstabruk blev så småningom
ett fördrömt vackert litet samhälle som griper tag om besökaren. För att ge en inblick i hur det var när det begav sig, har Föreningen Leufsta & Cahmanorgelns Vänner låtit utarbeta några berättelser, vilka nu delges alla besökare som kommer till Lövstabruk för att uppleva miljön och för att få del av en viktig epok i svensk historia.

Karl Johan Eklund och Erik Hamberg