Lövstabruk och ätten De Geer

Av Karin Monié

På fasaden till Lövstabruks herrgård, på kyrkans altaruppsats och på många andra ställen i brukssamhället kan man se ätten De Geers rödvita vapensköld med det franska valspråket ”Non sans cause”, (”Icke utan skäl”). Skölden är i sin återhållna form inte bara vacker, den är också ovanligt meningsfull.

Lövstabruk har sina rötter i medeltiden. Det var en gång dels ett bondebruk, dels ett så kallat kronobruk, under en kort tid arrenderat av Willem de Besche och Louis De Geer. Den senare övertog snart bruksrörelsen i egen ägo. Inom ätten De Geer pågick bruksdriften sedan fram till 1917, då bruket såldes till Gimo Österby Bruks AB. Ätten kom så småningom att omfatta flera grenar. Den gren som är knuten till Lövstabruk kom att stava sitt namn de Geer, det gemena ”d” anger Leufstagrenen av ätten.

— Louis De Geer och hans hustru Adrienne Gérard i herrgårdssalen. David Beck har avporträtterat Louis De Geer. Hustruns porträtt är en kopia efter en okänd 1600-talskonstnär. foto: Gabriel Hildebrand, 2018.

Louis De Geer, grundaren av släkten i Sverige, var bankir och köpman. Med sin hustru Adrienne Gérard (1590–1634) flyttade han från Dordrecht till Amsterdam, byggde ut sin handels- och finansverksamhet. Han lånade ut pengar till den svenska Kronan vilket påverkade förutsättningarna att arrendera bruket. Han fick svenskt medborgarskap 1627 och kunde köpa bruket 1643, under det brinnande 30-åriga kriget. Det är tveksamt om han och hustrun någonsin besökte Lövstabruk, men i herrgårdens matsal finns porträtt av dem båda. 1641 fick Louis De Geer svenskt adelskap vilket var av central betydelse för hans vidare karriär i Sverige.

_DSC8076 eax

I salen i herrgården är porträtten av de äldsta bruksherrarna och deras fruar samlade. foto: Gabriel Hildebrand, 2018.

De Geer ägnade stor kraft åt sina satsningar i Norrköping dit en viktig del av invandringen av vallonsk arbetskraft var dirigerad. Han har gått till historien som den svenska industrialismens fader. Han etablerade kanongjuterier, järnbruk och textilindustri. Han uppförde ett palats i nederländsk barockstil i Stockholm, planerade det ståtliga slottet i Finspång, som färdigställdes av hans arvingar. Han var främst finansman, men också engagerad i ungdomens fostran. Att han i förening med Axel Oxenstierna inbjöd den ryktbare tjeckiske teologen och pedagogen Johann Amos Comenius till Stockholm visar på hans reformatoriska bildningsintresse. Comenius gästade också De Geer i Finspång 1642. I Lövstabruk inrättades tidigt en skola dit också flickor hade tillträde, vilket bör tillskrivas De Geers engagemang för fostran och utbildning.

Lövstabruk ärvdes efter hans bortgång 1652 av sonen Emanuel De Geer (1624–1692) som utökade verksamheten och 1668 köpte till det s.k. bondebruket och därefter Tobo. Lövstabruk blev på 1670-talet landets största järnbruk. Inte heller Emanuel bosatte sig i Lövstabruk. Verksamheten där sköttes av skickliga förvaltare.

_DSC4651

Lövstabruk strax före rysshärjningarna. Målning i Lövstabruks herrgård. foto: Gabriel Hildebrand, 2015.

År 1692 ärvdes bruket och verksamheten av en brorson, Charles De Geer (1669–1730). I arvet, som var omfattande, ingick också Stora Wäsby. Ett stort arbete lades ner på herrgårdsanläggningen som stod färdig runt 1702. Inkomsterna var goda, men katastrofen stod för dörren. Under det stora Nordiska kriget brändes bruket 1719 ner av ryssarna. Charles De Geer engagerade sig dock i en fullständig återuppbyggnad. Samhället Lövstabruk fick därmed den plan och det utseende det i stort sett har idag. Det tidigare röda bruket fick den gula färg som det fortfarande har. Charles De Geer hade också ett stort intresse för att bygden runt Lövstabruk återhämtade sig och lade ner resurser på Österlövsta och Karlholm. Hans stora engagemang belönades med att han utsågs till landshövding.

När han dog 1730 gick större delen av arvet i form av fideikommiss till en brorson, också han med namnet Charles. Dennes äldre bror, med namnet Louis (1705–1758), hade redan övertagit Finspång.

Charles De Geer (1720–1778) växte upp i Utrecht och fick en förstklassig utbildning. Inte minst satsades på naturvetenskap och teknik. Nitton år gammal, 1739, kom han till Lövstabruk första gången och två år senare, 1741, kunde han överta ledningen för det stora brukskomplexet. Bruksdirektören Eric Touscher tog emot honom 1739 med en lång välkomstdikt, som han låtit skriva för att ge den unge patronen en bild av de förväntningar som ställdes på honom. Charles De Geer har gjort sig känd för eftervärlden som en framstående insektsforskare, grundare av det stora biblioteket vid herrgården i Lövstabruk och ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien.

Han var den förste i släkten som gifte sig med en svenska, Catharina Charlotta Ribbing (1720–1787). Som den förste inom den svenska aristokratin lät han vaccinera sina barn mot smittkoppor. Fram till sin död 1778 bodde han på herrgården i Lövstabruk, som uppförts med stor omsorg i tidens smak och för stora kostnader. På herrgården fördes ett rikt kulturellt sällskapsliv, där inte minst musiken spelade en viktig roll.

Charles De Geer efterträddes av sin son med samma förnamn, Charles De Geer d.y., född 1747. Han var politiskt engagerad, kritisk till Gustaf III:s envälde och utövade som kammarherre avsevärt inflytande i Stockholm.

Manuale T 028

Lövstabruk efter återuppbyggnaden på 1700-talet. Lavering av Daniel Tilas, 1762. Uppsala universitetsbibliotek.

Efter hans bortgång 1805 övertog sonen Carl (1781–1861) de nu ännu större egendomarna. Också han ägnade sig åt politiskt liv i huvudstaden, blev lantmarskalk på riddarhuset och greve. Han utökade vidare släktens egendomar genom köp av gods i Skåne och Södermanland och kallades Sveriges rikaste man. Herrgården miste dock under hans tid något av den roll den haft under hans far och farfar.

Fideikommisset ärvdes efter honom av hans farbrors sonson Carl Emanuel (”Manne”) och efter dennes bortgång 1877 av brodern Louis (1824–1887), som ägnade sig åt modernisering av bruket och införde lancashiresmidet i Karlholm. Hans son Carl (1859–1914), kallad ”gode baron Carl”, fortsatte moderniseringen. Hans vetenskapliga intressen fick ett uttryck i ett mindre bibliotek inne i herrgården. Han gick bort alldeles efter första världskrigets utbrott 1914 och sörjdes djupt av en bruksbefolkning som upplevde att en epok var över.

Under hans efterträdare, brodern Louis (1866–1925), såldes bruksverksamheten till ett företag som 1926 lade ner järnbruket. Fideikommisset ärvdes av en gren av ätten bosatt i Schweiz. När fideikommisset upplöstes 1978 övertog Louis de Geer, f. 1944, Lövstabruk, varpå en stiftelse bildades 1986. Herrgården och omgivande byggnader samt park skänktes till denna, med målsättningen att anläggningen skall bevaras som kulturminne och visas för allmänheten.

 

Litteratur
Tomas Anfält, ”Herrgård och bruk. Om livet på Leufsta på 1700-talet”. I Vallonerna. Stiftelsen Leufstabruks utställningskataloger nr 3. 1996
E,W. Dahlgren. Louis De Geer. 1587–1652. Hans lif och verk. Faksimilutgåva med inledning av Görgy Nováky. Atlantis i samarbete med Föreningen Leufsta Vänner 2002
Louis de Geer, ”Ätten de Geer på Leufsta”. I Ann-Charlotte Ljungholm, red. Lövstabruk. Ej sin like i hela riket. Stiftelsen Leufsta 2011