Valloner

Av Karin Monié

Lövstabruks utveckling till ett stort och betydande järnbruk hängde intimt samman
med valloninvandringen på 1600-talet. Till antalet var denna, sedd med dagens ögon, inte så stor. Totalt handlade det om en arbetskraftsinvandring som omfattande ett tusental personer. De värvades framför allt genom att den holländske industrimannen Louis De Geer etablerade sig i Sverige och nuvarande Finland.

Vid Louis De Geers bruk i Norduppland, i Norrköping och Finspång och trakten kring Nyköping präglade de bygden på olika sätt. Lövstabruk blev ett av de viktigaste vallonbruken.

PS14557 ea

Tillverkningen av stångjärn krävde stora mängder träkol. Vallonerna införde tekniken att kola i s.k. resmilor. På bilden en resmila i Uppland 1940. foto: Upplandsmuseet.

Invandringen förbinds med järnsmide och kolning med ny teknik. Det handlade om smeder, kolare, skogshuggare, körare och andra. Vid Lövstabruk blev de många och de satte sin prägel på brukslivets arbetardel. Under 1700-talet byggde denna del av befolkningen upp brukets storhetstid.

Lövstabruk. Liten bok. Foto kolutrivning

Rivning av kolmila. Leufsta bruksarkiv.

Till brukets medelklass hörde vallonerna inte. Prästen, läraren, organisten, brukskirurgen, skrivarna, kassören, traktören vid värdshuset samt brukets direktör hade sällan vallonsk bakgrund.  Bruksägaren själv hade sina anor i Nederländerna. Familjen såg sig som gammal europeisk adel och var inte bunden av det lokala samhällets villkor.

Bland bruksarbetarna utgjorde smederna en egen överklass. På deras yrkesskicklighet och hårda arbete byggde brukets hela välfärd. De var länge franskspråkiga, dvs. de hade en vallonsk dialekt. Deras yrkesspråk var länge vallonskt och terminologin i hammaren behöll sin vallonska språkdräkt ända in på 1900-talet. Ord som housette, goujar, tourneij känner nog en och annan fortfarande till.

_DSC8030 ea

Smedsbostäder längs Stora gatan. foto: Gabriel Hildebrand, 2018.

Familjen De Geer var i likhet med majoriteten av vallonerna reformerta trosbekännare. Den reformerta trosuppfattningen präglade utformningen av brukskyrkan som helt och hållet smälter in i bruket, så som det utformades efter rysshärjningarna 1719. Återuppbyggnaden gick snabbt och effektivt. Kyrkans största prydnad, den välbevarade orgeln av orgelbyggaren Johan Niclas Cahman stod färdig 1728. I kyrkorummet finns ett bänkkvarter som är vinkelrätt mot altaret och de som sitter där är vända mot predikstolen. Det brukar benämnas smedskvarteret och speglar den reformerta uppfattningen om ordets centrala roll i gudstjänsten, viktigare än altaret. Några reformerta gudstjänster tillät den lutherska kyrkan dock inte. Till Lövstabruks vallonättlingar hörde upplandsskalden och konstnären Olof Thunman. Hans morfar kom från Lövstabruk och själv tillbringade han mycket tid i en liten stuga vid Skälsjön. Thunman diktade med vemod och romantisk känsla om de sista smederna vid Lövstabruk i dikten ”Walloner” (Pan spelar, 1919), i ”Där hammarn tystnat”
och ”De sista” (Olandssånger, 1927).

I sekler i härdarna brann det.
I sekler troget led efter led
Här slogen I samman åt landet
Det järn, som krävdes i krig och fred.
Och än om de gamla sjunga
De välvande hjulen och vattnet som yr,
Och hamrarna falla tunga
Och mumla: Sedan, Liège, Namur.

Vallonsmedjan Lövstabruk. Hoppes målning

Interiör från Vallonsmedjan i Lövstabruk år 1912. Målning av Bruno Hoppe. Jernkontoret.