En bruksmiljö från 1700-talet

Planen för bebyggelsen i Lövstabruk är formad med raka gator och rätvinkliga kvarter. Närmast spikrakt genom bruket går den långa Stora gatan, i vardera änden avgränsad av likadana grindar av smidesjärn. Kommer man söderifrån har man den stora parken, herrgården och ekonomibyggnaderna längs den högra sidan inom ett område som avgränsas av ett högt smidesstaket. På den vänstra sidan ligger smedsbostäderna, kyrkan, den gamla brukshandeln, värdshuset, brukskontoret och förvaltarbostaden, som på senare tid länge också rymde postkontoret. Direkt invid grindarna finns västergående tvärgator, Södra och Norra gatan. Mitt på Stora gatan, vid kyrkan och värdshuset, finns också två tvärgator, den ena med namnet Västra gatan, den andra namnlös. Tvärgatorna förbinder Stora gatan med den betydligt enklare parallella Fägatan, den smala vägen för folk och fä.

Miljön är i sin helhet starkt präglad av 1700-talet. Efter rysshärjningarna i samband med det stora nordiska kriget låg Lövsta till stor del i ruiner, men byggdes snabbt upp från grunden. Det gamla orangeriet i herrgårdsparken hade delvis överlevt branden.

Återuppbyggnaden följde i stort den gamla planen, med den skillnaden att husen längs Stora gatan nu fick sina långsidor mot gatan. De byggdes i timmer och försågs med gul puts vilket gav dem den färg som håller samman hela bruket.

Kyrkan återuppbyggdes mycket snabbt. Redan mindre än ett årtionde efter den stora förödelsen kunde den praktfulla orgeln, byggd av Johan Niclas Cahman invigas. Det stramt vackra kyrkorummet används ofta för konserter.

I kyrkan finns den gamla skambänken väl bevarad till vänster innanför ingången, en bänk med högt gråblåmålat galler. Den var i användning för mindre än hundra år sedan. På den högra sidan, från ingången räknat, finns ett bänkkvarter riktat mot predikstolen på vänster sida. Kvarteret brukar benämnas ”smedskvarteret” – smederna var förmodat lomhörda – men riktningen speglar mer en reformert övertygelse om ordets betydelse i gudstjänsten.

Herrgården återuppbyggdes på den gamlas grund. Den uppfördes i tegel i karolinsk stil med spånklätt säteritak. Huvudfasaden vetter mot öster och vänder sig alltså intressant nog bort från den stora bruksgatan och mot den smala spikraka väg som för vandraren till Skälsjön och stugorna där. Fasaden mot parken pryds av ätten De Geers stora vapen buret av två lejon. Arkitektens namn är inte känt.

Under åren kring 1760 anlitade Charles De Geer arkitekten Jean Eric Rehn för arbeten med herrgården. Denne ritade de båda rektangulära paviljongerna invid vattnet för De Geers bibliotek och naturaliekabinett. Han ritade också den eleganta matsalen i herrgården och volièren (fågelhuset) i parken. Herrgården rymmer också sevärd bildkonst. Dit hör samlingen av porträtt av familjen De Geer i herrgårdens matsal, vidare en kopia av David Klöcker Ehrenstrahls enorma älg från 1680-talet och en samling bruksbilder.

Under 1800-talets industriella högkonjunktur genomfördes en rad förändringar i miljön på herrgården och i bruksmiljön i övrigt. Arkitekten Isac Gustaf Clason ritade om Stora magasinet i holländsk renässans, uppförde ett nytt hus till brukskassören – det nuvarande värdshuset – och inredde två biblioteksrum i herrgården, det ena för att rymma Carl de Geers geografiska samlingar.

Under denna tid fick herrgårdsparken en 1800-talsprägel som utvecklades av Olof Strindberg, med titeln trädgårdsdirektör och bror till författaren August Strindberg. Parken var mycket populär, inte minst för sin blomsterprakt, och vårdades väl fram till första världskrigets utbrott och baron Carl de Geers död. Den nygotiska klockstapeln i parken mitt emot kyrkan uppfördes på 1870-talet.

På 1960-talet restaurerades parken i klassicistisk stil av landskapsarkitekten Walter Bauer, som tog fasta på formspråket från 1760-talet och gav parken det utseende den har idag. I parken finns det flera konstverk som erinrar om järnframställningens betydelse, bland dem Herta Hillfons ”Hyllning till vallonerna” från 1969.

Litteratur:

Mikael Ahlund, ”Bildkonsten på herrgården”. I Ann-Charlotte Ljungholm, red., Lövstabruk – ej sin like i hela riket. Stiftelsen Leufsta 2011
—, ”Svenska bruksbilder under 1700-talet”. I Vallonerna. Stiftelsen Leufstabruks utställningskatalog nr 3. 1996
Karl Johan Eklund, ”Husen och miljön”. I Ann-Charlotte Ljungholm, red., Lövstabruk – ej sin like i hela riket. Stiftelsen Leufsta 2011
Viveka Hoff, ”Gammalt och nytt i barockparken”. I Ann-Charlotte Ljungholm, red., Lövstabruk – ej sin like i hela riket. Stiftelsen Leufsta 2011
Walter Bauer, Leufsta bruk: trädgårdens restaurering. Föreningen för dendrologi och parkvård, 1976

Av Karin Monié