Järnet

Lövstabruk, eller med en äldre stavning Leufsta bruk, är ett gammalt järnbruk med rötter i medeltiden. Det var i äldsta tid ett bondebruk vid Risforsån, som 1596 övergick i kronans ägo. Verksamheten växte snart över bondebrukets gränser. Lövstabruk är ett i raden av järnbruk i norra Uppland med en lång historia. Förutsättningen för den norduppländska järnhanteringen var, förutom malmen i framför allt Dannemora gruva, den flacka skog- och vattenrika naturen. Skogen gav kol till masugnar och smedjor. Det forsande vattnet drev vattenhjul, som i sin tur drev hammare i smedjorna.

Under 1600-talet utvecklades i Lövstabruk, liksom i en rad av de uppländska bruken, en industriell stordrift med stångjärnsproduktion året runt. Verksamheten skiljer sig därmed från mönstret i Bergslagen, där bergsmän arbetade säsongsvis. Redan 1615 hade anläggningen i Lövstabruk fyra masugnar, fem stångjärnshammare och en grovsmedja.

År 1626 övertogs bruket som arrende av Willem de Besche (1573–1629) och följande år inträdde Louis De Geer (1587–1652) som hans kompanjon. Båda var valloner födda i Liège. Något senare, 1643, övertog Louis De Geer ägandet. Lövstabruk ingick då i ett större komplex, som även omfattade Gimo och Österbybruk. Också Forsmarks bruk kom att ingå i kontraktet. I Forsmark framställdes kanonkulor, medan Lövstabruk främst gjorde stångjärn av grova dimensioner för exportmarknaden. Järnet fraktades sjövägen, från 1700-talet först från lagringsplatsen i järnmagasinet i Ängskär vid Hållnäskusten, på pråmar till Öregrund för omlastning, sedan vidare till järnvågen i Stockholm, varefter det skeppades till Hull i England, för vidare transport till Sheffield.

Framställningen av järnet effektuerades av ny teknik från kontinenten. Invandrade valloner utvecklade nämligen smidet och kolframställningen. Träkolet och det rinnande vattnet var de nödvändiga energikällorna. Termerna vallonsmide och resmila borgade för kvalitet och effektivitet. I skogarna runt Lövstabruk var kolmilorna många. Vattnet kom via Risforsån från det stora myrmarksområdet Florarna och sjöarna intill.

Två stora målningar i Lövstabruks herrgård ger en bild av hur 1600-talsbruket såg ut. Den ena är en panoramabild från omkring år 1660, som både ger en uppfattning om brukets utbredning och de enskilda byggnaderna. Konstnären är okänd. Den andra är från runt 1700 och visar bruket så som det såg ut före den katastrof som inträffade år 1719, då anläggningen brändes av ryssarna under deras härjningar på den svenska östkusten.

Bruket återuppbyggdes snabbt och fick redan under 1700-talets första hälft det utseende som ännu består. Lövstabruk blev landets största järnbruk. Med den teknik som vallonerna införde, vallonsmidet, framställdes ett högkvalitativt stångjärn. Stångjärnet, stämplat L med ett noga placerat uttag i bokstaven och stämpeln leufsta sweden, blev landets viktigaste exportprodukt för en lång tid framöver. På 1800-talet infördes Lancashiresmide efter engelsk förebild.

Bruksdriften förblev i familjen de Geers ägo till 1917, då verksamheten såldes till Gimo-Österby Bruks AB. Bruket drevs sedan fram till 1926. Då lades produktionen ned och merparten av byggnaderna för driften revs. Industriminnen från brukets storhetstid saknas idag, bortsett från en klensmedja och några andra byggnader.

Litteratur:

Erik Wilhelm Dahlgren, Louis De Geer, 1587–1652: hans lif och verk. Stockholm 1923
Chris Evans och Göran Rydén, Baltic iron in the Atlantic world in the eighteenth century. Leiden 2007
Marie Nisser, ”Hyttdrift och stångjärnssmide” i Ann-Charlotte Ljungholm, red., Lövstabruk. Ej sin like i hela riket. Stockholm 2011
Jonas M Nordin, ”Guldkusten: slaveriet och det svenska järnet”. I Lotta Fernstål et al, Sverige i tiden – Historier om ett levande land. Historiska museet 2015
Gösta Selling, ”De tre herrgårdarna på Leufsta”. Årsboken Uppland 1980.

Av Karin Monié